Jag brukar inte lägga ut hur jag mår osv.. Men måste skriva av mig och få ut detta. Så snälla, om du inte bryr dig eller kommer kommentera något onödigt läs då inte. Jag söker inte efter uppmärksamhet på något sätt, jag måste bara få skriva av mig och få ut detta då det sitter i mitt bröst som en betongklump..

För ca. 6 månader sedan gav jag upp på medeciner och hjälp för min deppression.

Just nu känner jag att det var det dåligaste beslutet jag gjort.. Jag har inte kunnat sova bra under de 3 senaste månaderna och under den senaste veckan har jag sovit totalt 10 timmar bara. Jag fick feriearbete på Röngten på NUS och detta är min andra vecka där.. Jag tyckte det var kul och spännande den första veckan men nu ser jag inget i det längre.. jag tycker verkligen om att va där men...jag har varit hemma dom 2 senaste dagarna och jag vet inte ens riktigt varför mer än att jag har haft extremt ont i min kropp och haft feber. Men enligt mig är inte det en bra ursäkt. Som många vet så hoppade jag av skolan i höstas pga min deppression och har varit i princip hemma och inte gjort något men det fick mig att må bättre(tillfälligt). Men nu när jag börjat bli aktiv igen känner jag av allt som fick mig sluta skolan osv. Jag har tagit mig så här långt genom att vara ute på stan och umgåtts med vänner och jag har knappt varit hemma utan sovit borta väldigt mycket. Jag tycker inte om att vara hemma för det får mig omotiverad och nedstämd. Jag blir värre i mitt mående då jag är hemma hos mamma och jag vet inte riktigt varför men det kan ha väldigt mycket med att jag inte känner mig tillräcklig och som en dålig dotter.

På grund av en massa omedveten stress och dålig livsstil är dessutom min mens sen med ca. 5 veckor och det har inte gjort saker bättre.. 

Jag vill inte dö, jag vill verkligen inte ta livet av mig. Men jag är less på hur jag mår och all smärta jag känner inuti mig. Jag mår piss när jag inser vad jag gjort av mitt liv och jag är så rädd att jag ska hoppa av skolan i år igen. Jag vill inte misslyckas.

Vad hände men den Ida som faktiskt tyckte om livet och som tog skolan och andra saker seriöst? Jag är inte densamma som jag var för 2 år sedan och jag är defenetivt inte samma som jag var för några månader sen. Jag vill intemå såhär, jag vill bara må bra och vara den gamla Ida som tyckte om mitt liv och som tog allt på allvar. Jag har och håller på att tappa greppet om mitt liv och allt helt nu. Jag vill inte..

Varje dag ser det ut som jag älskar mitt liv och allt är bra igen, men det är inte så alls. Inuti skriker jag bara av ångest och smärta över hur jag låtit mitt liv falla isär. 

Vad ska hända med mig i framtiden om jag inte fixar allt och tar det seriöst igen? 

Vart kommer jag stå då?

Jag måste skaffa hjälp igen..

Jag måste fixa mitt liv.

Jag måste börja leva.

Jag... Jag kan inte fortsätta leva såhär något mer

Det funkar inte längre...

Just nu när jag sitter och skriver detta känns det som att min mobil väger ett ton. Det känns som att allt bara är en mardröm. Men jag vet att det inte är det, utan allt är verklighet och händer just nu. Jag önskar bara att allt är en dröm och jag vaknar och mår bra.

Jag skrev detta för att jag vill få ut detta, men jag vill att ni ska veta att jag inte tänker ge upp! Jag kommer aldrig sluta kämpa för att bli bättre! Jag lever för att livet!