Jag sitter i det kalla badkaret , jag gråter och ser mitt blod rinna. Jag hör plötsligt din röst. Du ropar på mig, det är det ända jag minns innan allt mörker. När jag vaknar ligger jag inte i min säng, utan i en sjukhussäng. Jag ser mig omkring och ser dig. Du sover på sängen bredvid mig. Du ser så söt ut där du ligger. Jag fortsätter kolla mig omkring och försöker minnas vad som hände tidigare och vad det är för dag.  Jag hör hur du rör på dig, jag tittar på dig. Du öppnar dina ögon. Nu ligger du bara och tittar på mig.

-Sally? Sally! Du flyger nästan upp och sätter på sängkanten på min säng. Du tar min hand.

-Du ska veta hur orolig jag har varit..

- Vad gör jag här? Hur länge har jag sovit? svarar jag. Du börjar berätta vad som hände. Sen tar du en paus. -Du har legat i koma i snart 3 veckor... När han sagt det stelnar jag. Jag tittar ned på mina armar och ser hur väl inlindade dom är. Jag kollar upp på dig igen.

- Gjorde jag det här mot mig själv?..

-Ja.... Han börjar förklara om vad som hade hänt mellan mig och hon, du säger också att allt hon sa var lögner..

- Jag skulle aldrig vara med en sån som hon.  Jag blir förvånad när han säger det.

-Men...... Skulle du kunna vara med en tjej som jag då?... Jag blir så förvånad när jag hör mig själv säga det. Jag tittar ner i mitt knä och känner hur jag rodnar.

-Jag älskar dig.. Jag tittar upp på honom.

-Jag... Jag... jag få knappt fram ett ord. Jag tittar på dig.

- Och jag älskar dig.... jag säger det så tyst att jag knappt hör det själv. Hela han lyser upp när jag sa det. Han måste ha hört mig..

-Sally, vill du... han hinner inte säga mer innan min mamma kommer in rusande.

- Åh Sally! Du har vaknat! min mamma kramar om mig hårt och länge.

-Jag kan inte fatta att du inte berättade för mig hur du mådde! Jag skulle ha hjälpt dig!

-Det skulle du inte alls.. Du skulle skicka mig till skolans kurator och tvingat mig prata med han... Hon tittar på mig när jag säger det.

-Men....

-Mamma jag vet! Du tycker att jag behöver hjälp! Att jag inte är riktigt frisk! Men det är jag!

-Käft! Mamma blir alldeles tyst sen. Jag känner hur tårararna börjar rinna ner för mina kinder.

-Varför ska det vara så jävla  svårt att älska mig!?