Jag ser hur han går rakt emot mig. När han kommer fram står han mitt emot mig och bara tittar på mig. Våra ögon möts. Då säger han det. Jag ser att han är ärlig. Han menar det han sa. Jag säger ingenting. Jag ser hur han vänder sig om och lämnar mig kvar. Jag vill skrika efter honom. Men jag är för rädd, för rädd för att dom ska höra mig. Jag ser i min ögonvrån hur dom kommer gåendes åt mitt håll. Gabriella låtsas som om hon inte ser att jag står där, och går rakt in i mig. Jag ramlar omkull, hon börjar skrika på mig.
-Din lilla hora! Se dig för! Jag väljer att inte titta upp och möta hennes blick.
-Hallå jag pratar faktiskt med dig?! Jag låtsas att jag inte bry mig och ställer mig upp igen.
-Din jävla bitch! Jag känner slaget, jag känner hur smärtan i magen sakta kommer. Det gör ont, men jag låtsas som att jag inte känner det.
-Du kan fan inte vara frisk! säger hon innan dom går iväg igen. Jag visar inga tecken på att jag bryr mig om det, men dom vet att jag bara fejkar det, att så fort jag kommer hem låser in mig på mitt rum och gråter. Dom verkar tycka det är kul att tortera mig. Men dom vet oxå att när jag inte pallar mer, slår jag tillbaka. Det gjorde jag förut. Men då var det bara jag som fick all skit för det. Men det är bara för att Gabriella och dom andra grät och anklagade mig. De vuxna måste ju så klart tro på dem. Men de är ju inte så jätte konstigt egentligen. Dom är ju skolans "viktigaste" elever. Det är ju deras föräldrar som gör så att skolan kan hålla igång och ta emot elever. Jag går till mitt skåp för att hämta mina saker. När jag kommer ditt ser jag vad dom skrivit på min skåp dörr, horunge, med stora svarta bokstäver. Jag väljer att inte visa att jag är på gränsen för att gråta. Jag öppnar bara mitt skåp, tar på mig min jeans jacka, grabbar tag i min ryggsäck med datorn och min böcker i. Sedan går jag hem.